Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?
Foto: TT

Nu avgörs Industriavtalets framtid

Nu avgörs Industriavtalets framtid

Publicerat av Daniel Mellwing och Jakob Stenberg

Industriavtalet har länge utgjort navet i svensk lönebildning, men nu attackeras modellen från flera håll. Är Industriavtalets dagar räknade?

Arbetsmarknaden ser annorlunda ut idag än för tjugo år sedan. Det skriver idag företrädare för fackkonstellationen 6F i en debattartikel i Svenska Dagbladet. När industrisektorn minskat och andra sektorer blivit starkare är ”det är inte längre självklart att det är industrin som ensamma ska styra den svenska lönebildningen och sätta normen för vad samhället tål för löneökningstakt”, skriver de fem fackföreträdarna.

Kaos var under lång tid ett återkommande inslag i den svenska lönebildningen. Under 1970-, 1980- och inledningen av 1990-talet präglades lönebildningen av höga och okontrollerade nominella löneökningar, hög inflation och i princip ingen utveckling av reallönerna. Löneökningarna låg ofta kring 10 procent, vilket var betydligt högre än i omvärlden, och lönekuverten fylldes med luft. Konkurrenskraften föll.

Historieskrivningen om hur Industriavtalet föddes skiljer sig åt. I maj 1996 uppmanade den socialdemokratiska regeringen i ett brev arbetsmarknadens parter att inkomma med besked om ”förutsättningarna att gemensamt hitta former för förhandlingar och modeller för lönebildningen som tillgodoser kraven på en löneutveckling på god europeisk nivå”.

Vissa hävdar att upprinnelsen till själva Industriavtalet var en debattartikel i Dagens Nyheter, medan exempelvis den tidigare IF Metall ordföranden Göran Johnsson lyft fram att idén kläckts en sen kväll på ett hotellrum i London. Oavsett hur det gick till var målet klart: Spiralen behövde brytas.

Inflationslöner blev reallöner

1997 enades fack och arbetsgivare om Industriavtalet som innebar ett nytt sätt att hantera förhandlingar på den svenska arbetsmarknaden. Sedan dess har avtalen inom den konkurrensutsatta sektorn utgjort en norm för hela lönebildningen. I korthet innebär konstruktionen att den internationell konkurrensutsatta exportsektorn ska sätta ”märket” utifrån det som anses vara en rimlig nivå. I princip hela arbetsmarknaden påverkas av ”märket”, via förhandlingsavtal eller via normeringen. I samband med avtalets tillkomst bildades Medlingsinstitutet, vars uppgift är att verka för en lönebildning där den konkurrensutsatta exportindustrins löneavtal utgör norm för arbetsmarknaden.

Det är svårt att beskriva åren sedan Industriavtalets tillkomst som något annat än en framgång. Sverige har gått från inflationslöner till reallöner. Avtalet förnyades 2011 och innebär bland annat ett förstärkt och bredare samarbete mellan parterna för att utveckla industrin.

Industriavtalets funktion och dess effekter prisas från de flesta fack och arbetsgivare.

– Vi har haft en väl fungerande ordning sedan Industriavtalets uppkomst, men under 20 års tid försvinner givetvis kunskap, personer byts ut och man tar reallöneökningarna för givna. Det glöms lätt bort varför det är centralt att den konkurrensutsatta industrin sätter märket. Där har vi alla en viktig uppgift att tillföra kunskap och vara pedagogiska. Industriavtalet är väldigt bra, men inte perfekt utifrån allas perspektiv, sade IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe för en tid sedan till Arbetsmarknadsnytt.

– En utmaning är att den stenhårda märkessättningen omöjliggör relativlöneförändringar på svensk arbetsmarknad, betonade Per-Olof Sjöö, förbundsordförande GS-facket, under ett seminarium.

På senare tid har Industriavtalet kritiserats från olika håll för att leda till höga kostnadsökningar som inte motsvaras av samma produktivitetslyft. De senaste tio åren har 120 000 industrijobb försvunnit och arbetskraftskostnaderna ökar mer än i konkurrentländer. På sikt riskerar utvecklingen att urholka industrins konkurrensförmåga, menar arbetsgivarsidan.

– Tar vi inte tag i det här så är konkurrenskraften hotad för svensk industri, sade David Johnsson, vd på Trä- och möbelföretagen, under ett seminarium om Industriavtalets framtid.

Vad innebär LO:s lönekonstruktion? Och varför är kravet så känsligt?

Just nu är industrins förhandlingar inne i ett mycket kritiskt skede. Utöver behovet av att växla ned löneökningstakten vänder sig arbetsgivarna mot den lönekonstruktion med dubbla märken som LO går fram med, och som IF Metall driver i förhandlingarna. Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe har varit tydlig med vad han tycker om kravet. ”Om IF Metall går till konflikt för ett krav som strider mot industrins normerande roll kan inte Industriavtalet vara kvar”.

IF Metall har åtagit sig att driva krav som förutom löneökningar på 2,8 procent även innehåller ett gemensamt krav från LO-förbunden om att de som tjänar under 24 000 kronor i månaden ska bidra till en gemensam lönepott med 2,8 procent av 24 000 kronor. Tanken är att detta ska säkerställa högre löneökningar inom låginkomstgrupper på arbetsmarknaden. Men exakt var pottpengarna ska hamna har inte definierats, utan LO menar att förbunden ska fördela ”löneutrymmet på de sätt respektive förbund beslutar om”.

LO:s lönemodell som IF Metall just nu driver i industriförhandlingarna är ett krav utöver 2,8 procents löneökningar, utan att arbetsgivarna kompenseras för detta genom andra ändringar i kollektivavtalet. Det är därför som arbetsgivarna betonar att detta extrakrav får till följd att industrin inte sätter ett entydigt märke. Kostnadsökningarna kommer ju att bli olika för olika branscher eller kollektivavtalsområden. Även inom branscher kan det bli flera ”kostnadsmärken”. Ju fler under 24 000 kronor, desto högre blir arbetsgivarnas kostnadsökningar.

– När det finns företag och branscher där löneökningarna blir högre än märket, utan att det görs avräkningar mot kurant motvaluta. Ja, då finns inget industrimärke. LO kan samordna sig hur de vill, men vi kommer inte att köpa den konstruktionen, sade Per Widolf, förhandlingschef på Industriarbetsgivarna, för en tid sedan till Arbetsmarknadsnytt.

Trots detta har fack och arbetsgivare kommit överens om att jobba mot ett treårigt avtal. Men LO:s lönemodell ligger alltjämt som ett cementblock mellan parterna, vilket gör att det går trögt framåt i förhandlingarna. Eller som Anders Ferbe nyligen uttryckte det till Arbetet: ”Det är ett stångande i alla frågor. Motparten har principiella invändningar mot vårt krav på låglönesatsning, de är väldigt irriterade på det. Men vi fortsätter”.

Vissa menar att IF Metall sitter i en rävsax. Driver de inte LO-förbundens krav är risken att LO-samordningen knakar i fogarna, och driver de kravet strider det mot Industriavtalet. Enligt arbetsgivarna är en grundförutsättning för att parterna ska komma överens att industrin förhandlar utifrån sina egna villkor, med utgångspunkt i stärkt internationell konkurrenskraft. Och att märket sätts i procent, inget annat, precis som tidigare.

– Resonemanget om dubbla märken är en kompromiss inom LO-samordningen som inte styrs av några behov som finns hos IF Metall på Teknikavtalets område. Det är en kompromiss för att få de inhemska förbunden inom LO att acceptera industrinormeringen, sade Anders Weihe till Arbetsmarknadsnytt i februari.

Till stor del bygger alltså hela LO-samordningen på att få igenom den här lönekonstruktionen redan i märkessättningen, det vill säga i industrins avtal som löper ut den 31 mars. Om detta misslyckas, vilket en hel del tyder på med tanke på arbetsgivarnas inställning, har både Handels och Hotell- och restaurangfacket flaggat för att de själva kan varsla om konflikt för kravet.

Arbetsgivarna har tidigare betonat att det inte är något självändamål för arbetsgivarna att LO är samordnat. Det viktiga är att industrin normerar med ett entydigt märke i procent och att fokus ligger på att stärka konkurrenskraften.

Daniel MellwingJakob Stenberg

Publicerad av Daniel Mellwing och Jakob Stenberg den 2017-03-15 - 10:28 #AVTAL17 #AVTALSRöRELSE

Myter på

arbetsmarknaden