Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

Mattias Svensson

Stängda gränser hotar Europas succé

19 år efter att Sverige gick med i Schengensamarbetet ifrågasätts den fria rörligheten. Trots att öppenheten inneburit ökad frihet och bidragit till ett högre ekonomiskt välstånd diskuteras åter gränskontroller. En sådan utveckling kommer inte tjäna Europa väl, skriver Mattias Svensson i en krönika.

Få saker är så förtalade dessa dagar som den fria rörligheten över nationsgränser. Med återinförda gränskontroller är vi på väg att kasta bort en av Europas stora succéer.

För 19 år sedan beslutade riksdagen att Sverige skulle ansluta sig till Schengensamarbetet. Vid årsskiftet 1999 revs gränsbommar och vaktposteringar. Resor blev smidigare och snabbare. Regioner på olika sidor om nationsgränserna har knutits närmare varandra.

Ännu ett viktigt steg togs 2004 när tio länder från det tidigare kommunistiska Östeuropa kunde välkomnas in som EU-medlemmar.

Sammantaget förenades 400 miljoner människor i 22 EU-länder samt Norge, Island, Lichtenstein och Schweiz. Det beräknades 2015 att det årligen sker 1,25 miljarder resor över de interna gränserna.

”Fri rörlighet har också sina egna restriktioner. Den som inte kan ordna försörjning och boende har svårt att stanna.”

Högljudda röster varnade för ”social turism” och att det skulle bli kostsamt för rika länders skattebetalare att tillåta medborgare från betydligt fattigare länder att resa, studera och arbeta här.

Tvärtom har den fria rörligheten inte bara betytt ökad frihet för miljontals människor, den har också ökat skatteintäkterna för rika länder, också från invandrare från fattiga delar av EU. De flesta kommer nämligen för att arbeta.

Handel och respekt för människors grundläggande rättigheter är också viktiga faktorer bakom fred och säkerhet.

Fri rörlighet har också sina egna restriktioner. Den som inte kan ordna försörjning och boende har svårt att stanna. Många åker också hem när det har arbetat klart, eftersom inkomsterna räcker längre då.

När gränspassage är krånglig eller rentav stängd fungerar inte dessa naturliga restriktioner. När EU-länder införde visumkrav mot nordafrikanska länder på 1990-talet minskade inflödet av människor med 67 procent, men återflyttningen med 88 procent. En fungerande cirkulation av säsongsarbetare ersattes av permanenta migranter, mindre känsliga för ekonomiska konjunkturer.

Ett av Schengens största problem är faktiskt hårda kontroller mot andra länder. Många britter med asiatiska rötter röstade för Brexit på grund av orättvisan i att det är svårare för människor från deras ursprungsländer än för östeuropéer att resa och flytta till Storbritannien.

Lösningen borde vara att fler, inte färre, får fri rörlighet och möjlighet att söka arbete och utbildning i andra länder. Schengensamarbetets fria rörlighet har visat att det går att öppna gränserna också mellan länder med välfärdsstater och olika inkomstnivåer.

Som forskaren Joakim Ruist konstaterade i Ekonomisk Debatt nr 8 2013: ”Istället för att be sina väljare om ursäkt borde EU:s politiker i stället slå sig för bröstet över sin bedrift att ha åstadkommit väsentligt ökade friheter och möjligheter för miljontals människor i Östeuropa, utan att därigenom ha äventyrat sina egna ekonomier.”

Publicerad av Mattias Svensson
den 2017-04-19 under #KRöNIKA

Mattias Svensson

Mattias Svensson är författare och debattör.

Läs alla krönikor