Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

Sofia Nerbrand

Lagstadgade klädkoder, nej tack!

Sverige ska inte ha allmänna klädkoder, äganderätten måste värnas. På arbetsplatser är det ytterst ägaren, och den ledning som den tillsatt, som ska bedöma vilka religiösa symboler som är godtagbara, skriver Sofia Nerbrand i en krönika.

Ska man få bära vilka kläder man vill på sin arbetsplats? Det är enkelt att svara nej när det gäller personal i operationssalar och på andra ställen där hygien är avgörande. Många företag kommunicerar sina värderingar och position genom att medarbetarna bär uniform, till exempel flygvärdinnor och säkerhetsvakter. Myndighetsföreträdare såsom polis och militärer har också klädkoder. Så långt är det inga konstigheter.

Men om en sjuksköterska eller flygvärdinna vill bära huvudduk för att visa sin religiösa tillhörighet? Eller ska en grundskolelärare få bära en Davidsstjärna eller ett kristet kors om halsen när hen undervisar? Här börjar det bli knepigare.

Vilka principer bör gälla? Vem ska ytterst bestämma vad som gäller?

Det råder religionsfrihet i Sverige. Religiös tro är dock en privatsak vilket manifesterades när staten skildes från kyrkan. Staten ska vara neutral och därför bör de som arbetar på medborgarnas uppdrag i offentlig sektor inte uttrycka sin religiösa, etiska eller politiska uppfattning när de utför sitt arbete. Skolan ska inte heller som regel vara konfessionell – om inte föräldrarna väljer en religiös friskola med vissa religiösa inslag.

Men att sjunga psalmen ”Den blomstertid nu kommer” i kyrkan på skolavslutningen då? Det är att betrakta mer som en tradition och del av kulturarvet i Sverige. Så länge ritualerna är inkluderande borde det inte vara ett problem för även ateister och de som tillhör andra religioner än kristendomen att vara med. Man kan ju avstå från att sjunga med om man inte vill.

När man skriver på ett anställningskontrakt är det annorlunda. Väljer man att ta ett arbete får man helt enkelt respektera de regler som gäller hos arbetsgivaren. Annars blir det anarki.

Den som äger ett företag måste ytterst få bestämma vilken företagskultur som ska gälla. Ibland inkluderar det att bära en uniform och då kan man som anställd inte lägga till alltför personliga attribut. Köper inte en medarbetare kärnvärderingar eller den produkt eller tjänst som företaget producerar får personen ifråga helt enkelt rösta med fötterna och lämna.

En arbetsgivare måste också kunna ta ansvar för verksamheten och de löften företaget ger kunder och klienter. De sistnämnda måste dessutom kunna räkna med ett korrekt uppträdande från all personal.

”På arbetsplatser är det ytterst ägaren, och den ledning som den tillsatt, som ska bedöma vilka religiösa symboler som är godtagbara.”

Religion handlar inte bara om symboler utan även om övertygelse. I Sverige har vi inte samvetsfrihet, det vill säga att den egna religiösa och moraliska uppfattningen ska trumfa över demokratiskt fattade beslut. Nyligen slog Arbetsdomstolen fast att det till exempel är rimligt att barnmorskor fullt ut kan utföra sina arbetsuppgifter, inklusive aborter. Man måste inte vara vän av aborter, men alla måste respektera den svenska abortlagstiftningen. Kan man inte leva med regelverket får man jobba med något annat och använda sina medborgerliga rättigheter att påverka lagstiftaren.

Ett annat praktiskt exempel på frågan vem som ska bestämma reglerna hos en privat arbetsgivare är rökförbudet på offentlig plats. Man kan hävda att restaurangägare själva skulle få besluta huruvida deras gäster skulle få bruka cigaretter, cigarrer eller pipa. Invändningen är att röken är obestridligt farlig för omgivningen, inklusive personalen. Den avvägning som är rimlig är att man ska få göra som man vill – så länge man inte skadar någon annan.

Men en huvudduk eller halssmycke skadar väl ingen? Måhända, men ska vi också godta armbindlar, t-tröjor eller nålar med politiska budskap invänder någon.

Här finns en viktig distinktion att göra. En slöja eller religiös symbol visar vilken relation en människa har till Gud – inte till andra människor. Ett politiskt budskap handlar om mellanmänskliga relationer. Därför torde omgivningen vara mer tolerant och förstående inför det religiösa. Om någon tillhör en religion borde det ju inte störa någon annan. En man med sikh-turban kan köra en buss lika bra som en med keps. Det är också viktigt att se till att medarbetare inte diskrimineras av kolleger eller kunder för att de är judar eller muslimer.

Det finns också en skillnad mellan offentliga och privata arbetsgivare. På skolor, sjukhus och i domstolar är det extra viktigt att inte religiös tillhörighet påverkar verksamheten. I näringslivet kan man tillåta olika lösningar.

Att lagstifta om allmänna klädkoder är därför att gå för långt. Det har till och med det utpräglat sekulära Frankrike erfarit. Högsta förvaltningsdomstolen underkände för ett år sedan beslut i ett antal kommuner om att kvinnor inte skulle få använda burka. Kommunerna hade hänvisat till att ”badkläder som uppenbart visar religiös tillhörighet riskerar att störa den allmänna ordningen”, efter terrordådet i Nice.

På arbetsplatser är det ytterst ägaren, och den ledning som den tillsatt, som ska bedöma vilka religiösa symboler som är godtagbara. Dels för att respektera den privata äganderätten, dels för att det finns olika lokala förutsättningar. Men man kan göra ett medskick till arbetsgivarna: I ett samhälle där alltfler är religiösa är det förmodligen lyckosamt om man respekterar var och ens privata tro och inte utgår ifrån att den är ett problem som bör döljas.

 

Publicerad av Sofia Nerbrand
den 2017-06-21 under #KRöNIKA

Sofia Nerbrand

Sofia Nerbrand är ordförande för den liberala tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet

Läs alla krönikor