Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

Agnes Arpi

Ingen trygghet för kombinatörerna

Trygghetssystemen är illa anpassade för dem som varvar en eller flera anställningar med eget företagande. En stor grupp människor betalar till systemen men får ingen ekonomisk trygghet i retur. Det rimmar illa med arbetslinjen och mantrat att alla ska med, skriver Agnes Arpi i en krönika.

Att arbeta, det är att vara anställd. I undantagsfall är det att driva eget. Ungefär så verkar standardbilden av arbetsmarknaden se ut, och det är framför allt efter tillsvidareanställningar som de svenska trygghetssystemen är anpassade.

Men i verkligheten är det många människor som inte passar in i beskrivningen. De som jobbar på timmar, de som hoppar mellan korta anställningar eller har flera anställningar samtidigt faller alla utanför ramarna, och kan ha mycket huvudbry att vänta i kontakt med Försäkringskassan och a-kassa. Och så finns det ytterligare en grupp, för vilken reglerna är så otydliga att utfallet tycks vara helt upp till den enskilde handläggaren: Kombinatörerna, som varvar en eller flera anställningar med eget företagande.

Arbetsmarknadsstatistik från Statistiska centralbyrån visar att antalet kombinatörer mellan 2004 och 2009 ökade från 260 000 till cirka 450 000 människor. Det är ett upplägg som ofta återfinns inom de kreativa näringarna, där det är vanligt med projektanställningar och kortare inhopp. Regelverket för denna grupp är ovanligt komplicerat och otydligt, och ofta gäller även att Försäkringskassan inte kan redogöra för nivån på ersättningen innan behovet uppstår.

”Fråga: Jag har både en anställning och eget företag. Vad kommer min ersättning att beräknas på? Svar: Den kommer att beräknas både på din lön från din anställning och på din inkomst från näringsverksamhet.”

Citatet är hämtat från Försäkringskassans hemsida. Men så enkelt är det som sagt inte.

”Samtidigt släpar trygghetssystemen efter, och en stor grupp människor, som solidariskt betalar sin del, får sedan inte tillgång till dem när det behövs.”

Huvudregeln är att en anställning ska vara under minst sex månader för att kunna räknas in i den sjukpenninggrundande inkomsten. Undantag kan göras om anställningen bedöms vara regelbundet återkommande. Bland frilansjournalister, den grupp som jag tillhör, är det vanligt både med anställningar kortare än sex månader och att inte arbeta som anställd på samma sätt varje år. Bland annat är SVT och SR kända för sina projektanställningar och så kallade utlasningar av mångåriga medarbetare som närmar sig gränsen för anställning. Liknande mönster återfinns inom flera yrkesområden.

I praktiken leder regelverket till att olika handläggare gör olika bedömningar av vilka inkomster som ska räknas med i SGI, även i fall som är i princip identiska. Där den ena frilansen kan få räkna med all sin inkomst kan den andra inte göra det. En person med flera anställningar under ett år kan få svaret att ingen av dem kan räknas med.

Jag frågade några frilansare om deras erfarenheter.

”Beräkningsgrunden för SGI måste vara transparent, begriplig och lika över hela landet. Det är ett lotteri för oss F/A-skattare.”

”Vågar inte tänka på vad som skulle hända i dag med min SGI om jag blev allvarligt sjuk. Helt galet system där inkomster inte räknas in om de inte är återkommande eller huvudinkomst. Vi skattar ju på alla inkomster, men riskerar att bara få tillbaka delar ur systemet vid behov.”

”Det finns ingen frilans som jag känner som tar ut vab eller anmäler egen övergående sjukdom (typ influensa) eftersom den byråkratiska insatsen inte är värd ersättningen. Man löser det ändå.”

De kreativa näringarna växer och förväntas att fortsätta växa. Samtidigt släpar trygghetssystemen efter, och en stor grupp människor, som solidariskt betalar sin del, får sedan inte tillgång till dem när det behövs. Det rimmar illa med arbetslinje och företagarvurmande likaväl som mantrat att alla ska med.

Publicerad av Agnes Arpi
den 2017-08-16 under #KRöNIKA

Agnes Arpi

Agnes Arpi är frilansskribent.

Läs alla krönikor