Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

Elisabeth Thand Ringqvist

I spåren av #metoo: Som chefer har vi stort ansvar

Foto: Pressbild

#metoo har gett en tsunami av vittnesmål om sexuella trakasserier. Som chefer och ledare har vi ett stort ansvar för att berätta, fråga och följa upp, skriver Elisabeth Thand Ringqvist i en krönika, där hon också berättar att hon själv har drabbats.

#metoo har beskrivits som ett avgrundsvrål från kvinnor som med gemensam kraft talat om det som många av oss har drabbats av: Att ha utsatts för sexuella trakasserier i olika situationer i livet. Få människor gillar att se sig själva som offer. Sedan barnsben är vi kodade att förändra vårt beteende när vi upplever något som är obehagligt. Minnen som vi inte gillar och saker som vi inte pratar om bleknar. Eftersom det finns så mycket annat som vi upplever av glädje och sorg så relativiserar vi också händelserna så att de till slut inte är en så stor sak. Det är därför som #metoo-kampanjen gör att så många kommer ihåg och nu väljer att dela med sig.

Jag har själv öppet beskrivit sådant som har hänt både för länge sedan och i nutid. Både i vanliga anställningsförhållanden och i den komplicerade relationen som jag nu som företagare och investerare har till den mycket större part som jag vill göra affärer med. Möjligen trodde jag att jag var tillräckligt erfaren för att hantera det mesta och förvånades därför oerhört när en välkänd man tog sig friheter mitt under ett mingel en kväll Almedalen i somras. Personligen brukar jag hantera ovälkomna sexuella anspelningar med att skämta bort eller helt bortse från dem. Det är svårare när någons händer hamnar på fel ställen. Det senare är faktiskt straffbart. Om jag hade jobbat i en stor organisation så hade jag självklart talat med någon chef som jag hade förtroende för. Som företagare och investerare är det svårare. Mycket svårare.

#metoo har skapat en i stort hälsosam debatt, även om jag tar bestämt avstånd från den gatans domstol som har uppstått. Men de övertoner och den exponering som denna tsunami av vittnesmål för med sig gör att fler reflekterar. Som chefer och ledare har vi ett stort ansvar för att berätta, fråga och följa upp. Även om många har berättat så är det fortsatt mycket som ligger under ytan. Som ledare behöver vi tänka igenom hur vi om ett, två och fem år fortsatt jobbar för att skapa arbetsplatser och affärsrelationer som genomsyras av öppenhet och trygghet.

”Som ledare behöver vi tänka igenom hur vi om ett, två och fem år fortsatt jobbar för att skapa arbetsplatser och affärsrelationer som genomsyras av öppenhet och trygghet.”

När jag nu har stuckit ut huvudet i den här debatten så har jag fått många frågor om var gränserna går. Och svaret är alltid att det ofta beror på den andres goda omdöme. Jag tror att de flesta som frågar har förmågan att förstå skillnaden mellan fraserna ”Snygg klänning” och ”Jag blir kåt av den där klänningen”. Liksom att gränserna för var händerna ska vara vid ett samtal i en bar och när båda väljer att vara på dansgolvet tillsammans. Det finns ett väldigt väl nedärvt socialt kontrakt för var dessa gränser går.

Men en sak är säker: När jag befinner mig i en maktsituation, formell eller informell, så måste jag vara oerhört försiktig med vad jag säger och gör mot den som är, eller känner sig vara, i en underlägsen position.

Det finns hyllkilometer och mängder med molnutrymme med policyer och checklistor för hur en arbetsplats ska hantera trakasserier – både sexuella och andra. För att dessa ska skapa den trygghet där medarbetare känner att de kan vara sig själva fullt ut så är det avgörande att ledningen är supertydlig med att det är nolltolerans som gäller. Min egen erfarenhet säger också att när vi skapar nolltolerans så är det inte bara kvinnor som gynnas utan även HBTQ-personer. Jag tror att det beror på att normen har blivit ändrad för vilken jargong som gillas och vilka beteende som premieras. Den här typen av arbetsplats orkar också vara tydlig med att ledningen alltid står på de anställdas sida och är villig att säga upp kontrakt med samarbetspartner och leverantörer som inte beter sig enligt de normer som företaget har.

Och det är bara sådana arbetsplatser som kommer att locka till sig de bästa talangerna. Inget är viktigare för framtidens arbetsplats.

Publicerad av Elisabeth Thand Ringqvist
den 2017-11-08 under #KRöNIKA #METOO

Elisabeth Thand Ringqvist

Elisabeth Thand Ringqvist är investerare, företagare och ordförande i Svenska Riskkapitalföreningen.

Läs alla krönikor