Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

Stig-Björn Ljunggren

Grattis på 100-årsdagen, Vänsterpartiet!

Ett sekel efter att Vänsterpartiet grundades brottas partiet fortfarande med den fundamentala motsättningen mellan individ och kollektiv, skriver Stig-Björn Ljunggren i en krönika.

Jag har firat Vänsterpartiets kommande 100-årsdag den 13 maj genom att med positiv grundinställning läsa alla deras program och valmanifest sedan 1917.

Det tar en dag. Och börjar mycket roande.

De gick till val 1917 för att införa totalt rusdrycksförbud och socialisera naturrikedomarna, och borde därmed ha skrämt såväl arbetare som kapitalister. Men, utöver detta, ville de också ”byråkratins grundliga näpst”!

Den sortens språkbruk har fallit i glömska. Inställningen till byråkratin skulle vi i dag nog kalla för populistisk. Eller som de också uttryckte saken: ”Ämbetsmännen måste hållas i schack, så att de ej bli folkets herrar istället för dess tjänare.”

1917 efterlyste de också en politisk debatt som ägnade sig åt de stora frågorna, istället för småsaker: ”Vi spörja eder: Är den tid vi nu genomleva en tid för de små spörsmålen allenast, för kakelugnsvråpolitiken, för urvattnade reformer, för eländiga kompromisser, för käbbel och småsaker?”

Kakelugnsvråpolitik och käbbel, det är således ungefär samma sak. Och finns fortfarande.

Arbetet har hela tiden stått i centrum för partiet. Det är genom kampen för tillvaron som vi blir människor. I början var de väldigt rättframma. Medborgarskap var att delta i produktionen, en slags arbetsplikt kopplades till välfärden. Partiet talade om en människovärdig tillvaro åt en var, som fyller sin plikt mot samhället. Det fanns till och med formuleringar om att rösträtten skulle kopplas till medverkan i ordentligt produktivt arbete.

Det var verkligen en arbetslinje med hög svansföring.

Partiet var i början kritiska mot förstatligande av företagen, eftersom det inte nödvändigtvis minskade kapitalisternas makt över produktionen eller ökade arbetarnas inflytande på företagens förvaltning.

De ser att det finns förtryckande inslag i den offentliga sektorn, att administratörer har stor makt över andra, att det finns godtyckligt myndighetsutövande och att personalens inflytande över den egna arbetssituationen ibland är eftersatt.

”Om Vänsterpartiet får 100 år till kanske de kan fundera ut hur de ska lösa denna ekvation.”

Samtidigt framgår det ofta att de ser offentlig sektor som ett slags från kapitalismen befriat område. Teoretiskt sett borde det vara bättre där än på de områden där profitjakten bestämmer arbetsplatsens inriktning.

Bakgrundsmusiken till denna politiska inställning är hela tiden tydlig. Vänsterpartiet har i 100 år kämpat för vad de kallat en ny civilisation, socialismen. Där ska människor få makten över sina egna liv – tillsammans med andra. Arbetarklassen, folket, alla hittills maktlösa och beroende människor, ska kämpa sig till makt. Makt över sina liv OCH hela samhället.

Det är egentligen rätt likt andra partiers strävanden. Folket ska bemäktigas. Men problemet som Vänsterpartiet stöter på, och som även andra brottas med, är att makten över det egna livet – självförverkligandet – kan stå i konflikt med det andra, att samtidigt få makt över hela samhället.

Här har socialister och liberaler samma problem, fast på olika sätt.

Socialisten tenderar att förringa den enskildes utvecklingsmöjligheter därför att helhetsbilden är viktigare. En och annan får offra sina friheter för att alla ska få det bra. Det är ett nyttighetstänkande på bekostnad av respekten för den enskilde. Ska man hyvla plankor yr det spån, som någon uttryckt saken.

Liberalen däremot ser friheten som viktigare än det totala resultatet. Den enskildes rätt att bestämma över sitt liv är viktigare än samhällets totala lycka.

Både socialisten och liberalen förnekar förstås denna motsättning. Socialisten säger att alla enskilda får det bättre – på lång sikt– om det finns ett gemensamt ansvar för hur helheten utvecklas. Allas frihet är den enskildes frihet. Liberalen menar att om var och en gör vad som är bäst för dem själva blir också summan bättre – i det långa loppet.

Om Vänsterpartiet får 100 år till kanske de kan fundera ut hur de ska lösa denna ekvation. Så länge de inte gör det kommer vi att ha kritiska frågor att ställa dem. Exempelvis om varför moderna privata kunskapsföretag i sin iver att öka profiten har mer medbestämmande för sina medarbetare än de vinstbefriade kommunala inrättningarna som alltjämt organiseras efter militära principer. Och medarbetarna känner sig som tjänstehjon med ideellt skadestånd i lön.

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren
den 2017-05-10 under #KRöNIKA

Stig-Björn Ljunggren

Stig-Björn Ljunggren är statsvetare och krönikör. Han är flitig skribent i flertalet publikationer, däribland Piteå-Tidningen.

Läs alla krönikor