Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

Anders Ferbe

Den svenska modellen behöver fler försvarare

När fler och fler politiker vill påverka lönebildningen och ändra lagstiftningen, samtidigt som den fackliga organisationsgraden minskar är hoten mot den svenska modellen reella, skriver krönikören Anders Ferbe.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen är unik. Självständiga parter tar ansvar för löner och arbetsvillkor. Likheter finns med de andra nordiska länderna, men för resten av världen är den en udda fågel.

Bakgrunden finns i ett Fattig-Sverige präglat av ändlösa konflikter på arbetsmarknaden. När Metall och Verkstadsföreningen 1905 skrev det första nationella kollektivavtalet lades också den första stenen. Fler kollektivavtal följde.

Nästa sten blev 1928 års Lag om kollektivavtal och arbetsdomstol. Den innebar lagstadgade regler för vad som är kollektivavtal, förhandlingsrätt, att fredsplikt gäller under avtalsperioden och att tvister inte skulle lösas med konflikt utan via den särskilt inrättade domstolen. (Idag finns motsvarande regler i MBL).

Tio år senare, 1938, blev SAF och LO överens om ett huvudavtal. Mer känt som Saltsjöbadsavtalet. I detta förstärktes partsrelationerna och hur konflikter på arbetsmarknaden skulle hanteras. Den tredje avgörande stenen var på plats.

Den modell som växte fram under förra seklet innebar att lagstiftningen anger ramarna och att parterna på arbetsmarknaden träffar rättsligt bindande kollektivavtal om allt från minimilöner, löneökningsnivåer till anställningsvillkor och trygghetsförsäkringar. Ofta utifrån vad som passar branschen bäst.

” Idag träffar cirka 110 parter över 650 kollektivavtal. Dessa omfattar mer än nio av tio anställda i Sverige. Detta är möjligt tack vara en hög organisationsgrad med såväl anställda som arbetsgivare, vilket ger kollektivavtalen stark legitimitet.”

Idag träffar cirka 110 parter över 650 kollektivavtal. Dessa omfattar mer än nio av tio anställda i Sverige. Detta är möjligt tack vara en hög organisationsgrad med såväl anställda som arbetsgivare, vilket ger kollektivavtalen stark legitimitet.

Modellen har således bidragit till att lyfta landet från oändliga konflikter och misär till att bli ett av världens bästa länder att leva och arbeta i. Visst har det förekommit konflikter, visst misslyckades parterna med lönebildningen under 1970- och 1980-talet, visst finns fortfarande orättfärdiga skillnader i lön och villkor.

Visst återstår mycket. Och ingen modell blir någonsin perfekt – för alla, jämt. Men den svenska modellen levererar år efter år stabilitet, god partssamverkan i rader av frågor och justa relationer på arbetsplatserna.

Men trots modellens framgångar ökar hoten. Allt fler ledande nationella politiker ställer krav på sänkta ingångslöner, föreslår ändrad lagstiftning och vill påverka lönebildningen. När dessutom otrygga anställningsformer minskar den fackliga organisationsgraden i vissa branscher och att Europatrenden är att normen ska vara lagstadgade minimilöner så är hoten reella.

Allt detta sammantaget gör att det finns skäl att fråga sig om modellen riskerar att erodera och att parterna till slut väljer att retirera från sitt gemensamma ansvar.

För även om frustationen bland politiker över att inte få bestämma allt på arbetsmarknaden kan vara förståelig, är det viktigt med långsiktighet och stabilitet.

Bra partsrelationer, rimliga avtalslösningar och en lönebildning i balans borde rimligen vara alla politikers dröm. Alternativen förskräcker. Därför behöver den unika svenska partsmodellen som blivit frammejslad under mer än ett sekel fler försvarare, inte allt fler belackare.

So, if it’s not broken, why fix it?

Publicerad av Anders Ferbe
den 2017-11-22 under #AVTALSRöRELSE #FACKLIGT #KOLLEKTIVAVTAL #KRöNIKA

Anders Ferbe

Anders Ferbe är ordförande för Riksföreningen Teknikcollege Sverige och tidigare förbundsordförande för IF Metall.

Läs alla krönikor