Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

Agnes Arpi

Den obegripliga meningslösheten med Arbetsförmedlingen

”Arbetsförnedringen” är ett populärt skällsord för Arbetsförmedlingen, och ofta uttrycks frustration över att myndigheten inte gör skäl för sitt namn. När jag ser tillbaka på mina egna kontakter med Arbetsförmedlingen framstår dess funktion lite som en gåta, skriver krönikören Agnes Arpi.

Jag skulle ta de första stapplande stegen ut på den svenska arbetsmarknaden, och fick höra från mina föräldrar att det var viktigt att gå till Arbetsförmedlingen, eftersom det är så man får ett arbete. Våra generationers skiftande villkor möttes i en våldsam kollision, när jag vid 20 års ålder skulle skriva in mig. Jag mötte en handläggare som sade: ”Du är så duktig, det här klarar du själv”. Det var allt.

Några år senare, fortfarande med en vag känsla av att Arbetsförmedlingen var viktig, var det dags för nästa besök. Jag jobbade på så kallade timvikariat vilket på pappret medförde luckor i min arbetade tid, trots att jag arbetade mycket. Det skapade osäkerhet kring regelverket för den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI), som avgör storleken på sjukpenningen vid händelse av sjukdom.

För många är Arbetsförmedlingen främst ett nödvändigt ont för att få a-kassa, men någon sådan var inte aktuell för mig. På grund av osäkerheten kring SGI:n var det ändå rådet jag fick: skriv in dig. Väl inskriven hänvisades jag till en kurs om world wide web och om att lära sig använda Platsbanken. En meningslös åtgärd för någon som var barn när modemen började tjuta i var mans hem, och ännu mer för någon som redan arbetar mer än heltid.

Mitt senaste besök skedde för några år sedan, när jag var mellan anställning och att växla upp min egen verksamhet. Jag ville återigen skydda min SGI, i händelse av sjukdom. Eftersom ingen kunde svara på om jag räknades som kombinatör, eller huruvida jag omfattades av den normala tremånadersregeln, där SGI skyddas mellan anställningar, fick jag ännu en gång rådet att skriva in mig. Inte heller nu skulle jag söka någon a-kassa, och jag visste att jag skulle vara i full sysselsättning inom några veckor.

”Ett antal timmar, både personalens och mina, har i onödan lagts på mina ärenden hos Arbetsförmedlingen. Den obegripliga meningslösheten är i alla fall hyfsat demokratisk, när den drabbar även den som har nära till arbetsmarknaden.”

Men regler är regler, att vara inskriven innebär motprestation, och plötsligt satt jag vid en dator och skulle skriva cv. Jag fick en handläggare och fick veta att jag behövde redovisa sökta arbeten. Specialarbetsförmedlingen Arbetsförmedlingen Kultur Media, som är inriktad på mitt yrkesområde och har ett bättre anseende än myndigheten i sin helhet, fick jag inte komma till. Jag skulle i stället konkurrera med alla andra, om jobb jag inte kunde ta, ville ha eller behövde.

När mina veckor hade gått och jag var fullt sysselsatt ringde jag och skrev ut mig. ”Då skriver vi att du har hamnat i arbete”.

Ett antal timmar, både personalens och mina, har i onödan lagts på mina ärenden hos Arbetsförmedlingen. Vad var egentligen poängen med mina besök? Vilken nytta gjorde de, för någon, utöver att – kanske – skydda min SGI? Varför lades dessa resurser på mig? Kunde inte de anställdas kompetens ha nyttjats bättre?

Den obegripliga meningslösheten är i alla fall hyfsat demokratisk, när den drabbar även den som har nära till arbetsmarknaden.

En vän som skulle börja arbeta i ett annat land om en månad, och ville vara på den säkra sidan under det korta glappet, fick aktivitetsplan, jobbsökarkurs och även lära sig hur en seriös mejladress ser ut. Hon säger: ”Det enda positiva med den här erfarenheten var att det uppenbarligen inte var nån skillnad på oss högutbildade akademiker och andra och det kan vara nyttigt att bli fråntagen sina privilegier ibland.”

Den jämnåriga person i min närhet som har haft störst nytta av Arbetsförmedlingen är min man. Hans erfarenhet är ovanlig. Vid 22 års ålder och med ytterst marginell arbetslivserfarenhet skrev han in sig på Arbetsförmedlingen. Snart kom ett handskrivet brev hem från ett företag som sökte någon med ”god administrativ förmåga”, som det stod i hans profil. Jobbet var hans.

Vi andra 80-talister står som fågelholkar inför detta osannolika. Därför är det en bra historia att dra på fester. Tack för det, Arbetsförmedlingen!

Publicerad av Agnes Arpi
den 2017-12-13 under #ARBETSFöRMEDLINGEN #KRöNIKA

Agnes Arpi

Agnes Arpi är frilansskribent.

Läs alla krönikor