Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

Nima Sanandaji

Deltidspensionera Arbetsförmedlingen

På dagen för 70 år sedan förstatligades arbetsförmedlingarna i Sverige. Nu är det dags för den myndighet som ligger i botten av Förtroendebarometern att outsourca verksamheten till konkurrerande aktörer, skriver Nima Sanandaji i en krönika.

Sverige har en lång historisk tradition av förtroende för myndigheter och statliga företag. Det finns många som inte är nöjda med Systembolagets monopol. Att få sin midsommar förstörd för att man inte hann handla från det statliga alkoholmonopolet hör inte till livets roligaste stunder. Ändå har sju av tio förtroende för det statliga företaget.

Kritiken mot polisens oförmåga att skapa trygghet runtom i landet är utbredd. Trots det har sex av tio förtroende för polisen som myndighet.

Skatteverket, som tar hälften av den genomsnittliga inkomsttagarens inkomst i form av synliga och dolda skatter, har lika hög förtroende som polisen. Det visar den senaste utgåvan av Förtroendebarometern.

Men det finns gränser för vad allmänheten kan acceptera. Arbetsförmedlingen har blivit så känd för en illa fungerande verksamhet att bara var åttonde svensk har förtroende för den. Den myndighet som ansvarar för att förmedla arbeten och erbjuda olika arbetsmarknadsinsatser ligger i botten av Förtroendebarometern.

”Myndigheten skulle förslagsvis kunna gå i deltidspension: behålla sin myndighetsfunktion och outsourca verksamheten med arbetsförmedling och utbildning till konkurrerande aktörer.”

Kritiken är väl förankrad. Många har via personliga erfarenheter, eller från berättelser av vänner, hört hur illa Arbetsförmedlingen kan sköta sin uppgift.

Själv sökte jag mig till myndigheten för sexton år sedan. Då läste jag första året på Chalmers, och hade tillbringat sommaren med ett forskningsprojekt. Att arbeta som forskningsassistent gav dock bara några tusen kronor i månaden, och familjen gick på socialbidrag. Så jag frågade Arbetsförmedlingen om de kunde hjälpa mig hitta jobb de sista veckorna i sommaren mellan att forskningsjobbet tog slut och studierna på heltid började. Jag hade jobbat med städning sommaren innan, där fanns det kanske jobb? Eller egentligen vad som helst.

Arbetsförmedlaren tyckte att det var nästan komiskt att jag sökte jobb för en så kort period och gav mig ekonomisk ersättning för de tre veckorna. Mötet som vi hade inbokat tillbringade han med att prata om den nya tv-serien The Sopranos. Det var en revolutionerande tv-serie förklarade han för mig, eftersom författarna ansträngde sig för att skriva professionella manus för varje avsnitt. Till och med bifigurerna i The Sopranos hade djupa karaktärshistorier, precis som när man skrev manus för riktigt bra filmer. Jag minns det samtalet väl. Det var en bra analys av tv-serien, som kom från en intelligent man som uppenbarligen tyckte att han jobbade på en surrealistisk myndighet.

Arbetsförmedlingen har de resurser som krävs för att fungera väl. Enbart myndighetens förvaltningskostnader uppgår till nära åtta miljarder kronor per år. Sammanlagt förfogar Arbetsförmedlingen över nära 80 miljarder kronor. Dessa massiva resurser finns till för satsningar på arbetsmarknadsutbildningar och olika arbetsmarknadsprogram – vilka kan vara till nytta för arbetssökande liksom för arbetsgivare. Om myndigheten använde resurserna rätt skulle den vara populär bland båda grupper. I själva verket har arbetsgivare lärt sig att Arbetsförmedlingen inte matchar rätt kompetens med rätt arbete. Därför rekryterar man på andra vägar. Enligt arbetskraftsundersökningarna (AKU) var det bara var åttonde fast anställning som förra året förmedlades av myndigheten.

De som söker sig till Arbetsförmedlingen är ofta de som inte har något annat val. För att vara rättvis måste man säga att myndigheten har fått den otacksamma uppgiften att klara integrationen, vilket inte är alldeles lätt då många migranter saknar de kunskaper som efterfrågas på svensk arbetsmarknad. En betydande del av myndighetens mångmiljardbudget är tänkt att lösa problemet, genom att erbjuda olika former av utbildningar och arbetsmarknadsåtgärder. Arbetsförmedlingen hanterar dock inte heller denna uppgift rätt. Till exempel upphandlar myndigheten ofta utbildningar baserat på pris, inte pris och kvalitet. Nyanlända går därför kurser där de lär sig alltför lite. Välfungerande utbildningar där deltagarna samtidigt får lära sig yrkeskunskaper och svenska finansieras sällan.

”Statens svar var att föra en 40-årig lång strid mot denna då olagliga verksamhet.”

Föregångaren till dagens Arbetsförmedling var Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Det var inte heller en välfungerande myndighet. Riksrevisionen riktade till exempel svidande kritik mot AMS förmåga att förmedla arbeten.

Om vi går ännu längre tillbaka i historien kan vi se att det var exakt 70 år sen som AMS grundades i samband med att arbetsförmedlingarna förstatligades. I början av 1900-talet fanns privata arbetsförmedlare i de flesta delar av Sverige. Det var lokala aktörer som var väl förankrade i den ort där de var etablerade. Gradvis trängdes de privata aktörerna ut genom att offentligt finansierade arbetsförmedlingar startades i början av 1930-talet och genom en lag som trädde i kraft 1937 som innebar förbud mot avgiftskrävande arbetsförmedlingar. Staten förde en lång kamp mot de fåtal privata arbetsförmedlare som lyckades överleva genom att samarbeta med olika företagskunder. År 1953 grundade till exempel Ulla Murman och Märta Riper Stockholms stenografservice, baserat på den smarta affärsidén att hyra ut sekreterare. Det var starten på bemanningsbranschen och en väg för kvinnor att etablera sig i näringslivet. Statens svar var att föra en 40-årig lång strid mot denna då olagliga verksamhet. Innan regeringen Bildt ändrade regelverken var nämligen bemanningsföretag olagliga.

I dag, 70 år efter att Arbetsförmedlingens föregångare startades, finns skäl att fundera över myndighetens framtid. Funktionen arbetsförmedling behövs. Och integrationen kräver stora satsningar på yrkesutbildning för nyanlända. Men de massiva belopp som går till Arbetsförmedlingen skulle kunna göra betydligt större nytta.

Myndigheten skulle förslagsvis kunna gå i deltidspension: behålla sin myndighetsfunktion och outsourca verksamheten med arbetsförmedling och utbildning till konkurrerande aktörer. Arbetsförmedlingens fokus skulle då kunna läggas på att resultatstyra hur de massiva belopp som spenderas på arbetsmarknadsområdet faktiskt används. Då skulle 70-åringen få chansen att vinna tillbaka allmänhetens förtroende.

Publicerad av Nima Sanandaji
den 2017-06-28 under #KRöNIKA

Nima Sanandaji

Nima Sanandaji är vd för tankesmedjan European Centre for Entrepreneurship and Policy Reform

Läs alla krönikor