Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

Agnes Arpi

Bemanning – en feministisk framgång?

Den lilla människans vinst mot den stora staten, eller den lilla människans förlust mot de stora företagen? Vinnaren skriver historien, brukar det låta, men bemanningsföretagen som en feministisk framgångshistoria är knappast den bild som kommit att dominera, skriver Agnes Arpi i en krönika.

Den lilla människans vinst mot den stora staten, eller den lilla människans förlust mot de stora företagen? När jag gräver i arkiven framträder två helt separata samhällsskildringar.

På Centrum för näringslivshistoria och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek kan man följa bemanningsbranschens historia i de böcker, häften och tidningar som samlats. I läsesalarna står en strid som förvisso handlar om lagstiftning och avtalsfrågor, men också om vem som ska skriva historien och hur den ska bevaras åt eftervärlden. På ena sidan näringslivets skrifter om företagsamhet, flit och att stå upp mot en stelbent lagstiftning, på andra sidan arbetarrörelsens om försämrade villkor och svårigheterna att möta den nya tidens flexibilitet.

” Krigstermerna känns avlägsna, men striden om vem som skriver framtiden pågår än.”

I boken ”Hyrt går hem”, utgiven av Bemanningsföretagen 2010, berättas en historia präglad av upprorsanda. I kapitlet ”Det 40-åriga kriget” beskriver författaren Anders Johnson en lång period av politiska, juridiska och fackliga tvister kring förbudet mot bemanningsföretag, som hävdes i början av 1990-talet. I dramaturgins centrum står Ulla Murman, som 1953 grundade Stockholms stenografservice, vilket räknas som Sverige första moderna bemanningsföretag och som senare blev Manpower. Därmed utmanade hon det offentliga arbetsförmedlingsmonopolet. 1962 och 1989 dömdes hon i Högsta domstolen för olaglig arbetsförmedling. Sammanlagt ställdes hon inför rätta åtta gånger. ”Den svenska bemanningsbranschens moder” stod pall genom de juridiska svårigheterna, och var övertygad om att lagen skulle ändras. I boken ”Stråhattar och batterier”, som handlar om kvinnors entreprenörskap, utgiven av Centrum för näringslivshistoria 2010, säger Murman:

– Kvinnor var faktiskt inte mycket att hänga i julgran, ur karlsynpunkt då.

Vinkeln är att de kvinnliga skrivbyråerna inte passade in på en arbetsmarknad där männen satte spelreglerna. De moderna bemanningsföretagens begynnelse blir en hjältesaga med feministisk touch.

På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek låter det annorlunda. Tidningen Arbetarhistoria ägnar ett helt nummer (2013:3-4) åt bemanningsföretag, underleverantörer och arbetsvillkor, och där belyser litteraturvetaren Magnus Nilsson skillnaderna mellan hur företrädare för bemanningsbranschen och arbetare i samma bransch beskriver verkligheten. Där den ena sidan lyfter fram språngbrädor talar den andra om bromsklossar. Där den ena lyfter fram en ”välfungerande del av den svenska arbetsmarknadsmodellen”, lyfter den andra fram hur bemanningsföretag i stället utgör ett hot mot samma modell.

Boken ”Ska bemanningsföretagen ta över världen?” från 2013 är en stridsskrift kring hur fast personal byts ut mot bemanningsanställda, där författaren Patrik Olofsson förordar ett förnyat förbud mot verksamheten, och är ett bra exempel på hur debatten länge fördes. LO:s häfte ”När de uthyrda kommer in” från året innan utgör ett lika bra exempel på en annan, förändrad, ton. Den är tänkt att fungera som en pragmatisk hjälpreda för lokala fackliga organisationer, och understryker fackens utveckling från att inte vilja ta i de bemanningsanställda med tång till att aktivt försöka organisera dem. En sorts förlust i ”det 40-åriga kriget”.

Vinnaren skriver historien, brukar det låta, men bemanningsföretagen som en feministisk framgångshistoria är knappast den bild som kommit att dominera. Bemanningsföretagen har ändå säkrat sin position på den svenska arbetsmarknaden. 2016 arbetade 154 100 svenskar någon gång i bemanningsföretag. Krigstermerna känns avlägsna, men striden om vem som skriver framtiden pågår än.

Publicerad av Agnes Arpi
den 2017-10-25 under #KRöNIKA

Agnes Arpi

Agnes Arpi är frilansskribent.

Läs alla krönikor