Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

Debattduell: Så ska märket hålla i årets avtalsrörelse

Torbjörn Johansson vs. Peter Jeppsson

Förra året försökte flera fackförbund få högre löneökningar än det så kallade märket. I sista stund backade de från sina krav. Nu har vi frågat LO och Svenskt Näringsliv vad de ska göra för att märket ska hålla i årets avtalsrörelse.

Vår låglönesatsning stärker industriavtalet

I oktober presenterade vi inom LO våra gemensamma krav i avtalsrörelsen 2017. LO-samordningens krav är välbalanserade och ligger väl inom det samhällsekonomiska utrymmet. Med samordningen på plats har ett viktigt steg redan tagits mot en fungerande kostnadskontroll i avtalsrörelsen 2017.

Denna avtalsrörelse har vi valt att satsa på den grupp på arbetsmarknaden som har lägst lön.

Från vissa arbetsgivare har det redan framförts att låglönesatsningen hotar märket. Jag menar att det är helt fel. Tvärtom stärker vår låglönesatsning i stället kostnadskontrollen, industriavtalet och därmed märket.

LO kräver en låglönesatsning för de som tjänar under 24 000 kronor i månaden. De som tjänar under den summan får 672 kronor i löneutrymme medan de som tjänar över brytpunkten får 2,8 procent. Det innebär något högre procentuella löne- och kostnadsökningar på avtalsområden med många lågavlönade, vilket bland annat gynnar kvinnodominerade områden. Vi får därigenom ett märke som sätts inom ramen för industriavtalet, som normerar både kostnader och fördelning mellan olika avtalsområden.

”Tvärtom stärker vår låglönesatsning i stället kostnadskontrollen, industriavtalet och därmed märket.”

Under 20 år har lönebildningen i huvudsak fungerat bra. Inflationen har varit låg och reallönerna har ökat. Sveriges konkurrenskraft har förblivit stark. Kostnadsnormeringen har skett inom ramen för industriavtalet. Det är en modell LO vill slå vakt om och utveckla.

Det finns dock flera problem när det gäller svensk lönebildning i dag. Det visar inte minst de statliga ingreppen i lärarlönerna och att det blivit allt vanligare med sifferlösa avtal. Dessa problem kommer att öka om inte parterna klarar av att åstadkomma varaktiga löneförändringar mellan olika grupper och sektorer. Därför måste fördelningen av löneökningarna skötas av parterna genom tydligt siffersatta kollektivavtal.

Med LO:s gemensamma krav 2017 stärker vi långsiktigt industrins lönenormerande roll och därmed märket. Vi gör det genom att låta industrin sätta ett märke som möjliggör solidariska löneförändringar med bibehållen stark kostnadskontroll.

Torbjörn Johansson

Torbjörn Johansson är avtalssekreterare för LO.
Oansvariga fackförbund hotar jobben i Sverige

När parterna inom industrin för snart 20 år sedan tecknade Industriavtalet hittade de en modell som har gett ordning och reda i lönebildningen. För Svenskt Näringsliv och arbetsgivarförbunden är det en självklarhet att vår exportberoende industri ska sätta märket även i denna avtalsrörelse. Respekteras inte det kostnadstak märket utgör så hotas jobb och välstånd.

Men allt är inte frid och fröjd bara för att märket respekteras. De senaste tio åren har 120 000 jobb i tillverkningsindustrin gått förlorade i Sverige. I den avtalsrörelse som nu drar igång är det viktigare än någonsin att kostnadsökningarna växlas ner, så att företagen kan ta igen förlorad konkurrenskraft, växa och skapa jobb.

Priset på jobb i Sverige får inte vara högre än att företagen klarar av att stå sig i en allt tuffare global konkurrens. Inför avtalsrörelsen har facken inom industrin dock kommit med orimliga krav som, om de skulle bli verklighet, hotar jobb i Sverige.

Svenska fackförbund har stora möjligheter att genom konflikter skada svenska företag. Därför är det viktigt att de krav de framför är balanserade och ansvarstagande. Våra exportberoende sektorer ska sätta märket. Och märket måste utgå från den internationella konkurrenskraften, inget annat. Ingen får överskrida märket, eftersom det skulle riskera att leda till en huggsexa där fackförbund tävlar med varandra om att kortsiktigt pressa ut så höga löneökningar som möjligt, trots att Sverige skadas.

”Inför avtalsrörelsen har facken inom industrin dock kommit med orimliga krav som, om de skulle bli verklighet, hotar jobb i Sverige.”

Den nivå industrins parter kommer överens om, räknat i procent under den överenskomna tidsperioden, utgör kostnadstaket för alla branscher. Allt som innebär kostnadsökningar ska rymmas inom märkets ram.

Svenskt Näringsliv och arbetsgivarförbunden inom den privata sektorn ser det som en självklarhet att denna ordning gäller också i den kommande avtalsrörelsen. Industriavtalet som tillkom 1997 och industrins märkessättande roll har varit starkt bidragande till att Sverige har haft en reallöneutveckling på närmare 60 procent de senaste två decennierna. Märket har gett ordning och reda i lönebildningen.

Mot denna bakgrunden går det inte annat än att konstatera att märket är bra för Sverige och ska respekteras. Inför 2017 års stora avtalsrörelse blir parternas uppgift dessutom att sätta märket på en nivå som gör det möjligt för företagen att stärka sin konkurrenskraft och skapa fler jobb i Sverige.

Peter Jeppsson

Peter Jeppsson är vice vd för Svenskt Näringsliv.
Dela den här sidan