Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

Debattduell: Så möter vi kompetens- och arbetskraftsbristen

Amelie von Zweigbergk vs. Mikael Sandström

Det finns en lång rad bristyrken i Sverige och många arbetsgivare har påtagliga svårigheter att hitta den kompetens de söker. Vi bad Amelie von Zweigbergk, Teknikföretagen, och Mikael Sandström, TCO, att ge sin syn på hur vi ska möta kompetens- och arbetskraftsbristen.

Dansk kompetensförsäkring inspirerar

Matematik är viktigt – inte minst när man talar om kompetens och arbetskraftsbrist. I många sammanhang möts man av oändliga listor på bristyrken. Det kan vara allt från klassiska arbetaryrken som plåtslagare och svetsare till ingenjörer med IT-inriktning.

Svaret på farhågorna kring arbetskraftsbrist är allt som oftast att öka antalet utbildningsplatser. Det låter som en helt rimlig lösning på problemet med att vi har för få personer inom ett långt antal yrken, men det är som med många andra enkla lösningar – det är enklare sagt än gjort.

Om vi generaliserar kan vi säga att de nyexaminerade tillför arbetsmarknaden en fyrtiondel av den totala arbetsstyrkan varje år. Om vi till exempel skulle dubblera antalet som utbildar sig till plåtslagare skulle vi med andra ord landa på en tjugondel nytt inflöde. Fem procent.

För att göra bilden än mer dyster så är det lång leveranstid på de här personerna. Civilingenjörerna tar fem år på sig att ta sig genom utbildningen, plåtslagarna åtminstone 18 månader.

”Varje dag en hett eftertraktad IT-tekniker från Syrien går i väntan på besked eller arbetslös är en förlust både mänskligt och ekonomiskt.”

Till detta kommer att även om man skulle önska en dubblering av antalet studerande så kräver det i sin tur dubbelt så många lärare. Antingen konstaterar man att det inte går att göra något snabbt åt kompetens- och arbetskraftsbristen eller så letar man efter en annan lösning.

Den mest iögonfallande lösningen är alla dessa människor som kommit till Sverige. Varje dag en hett eftertraktad IT-tekniker från Syrien går i väntan på besked eller arbetslös är en förlust både mänskligt och ekonomiskt. Pendangen till detta är fallet med alla IT-tekniker med flera som får vänta oändligt länge på att få ett arbetstillstånd i Sverige, trots att de är hett eftertraktade.

Till sist har vi vår stora reserv, de återstående trettionio fyrtiondelarna. Hur kan vi se till att våra anställda hinner med i kompetensruschen? Här finns mycket för parterna att avtala om – men här finns också stora möjligheter för staten att agera om man önskar ökad flexibilitet på arbetsmarknaden och att fler ska kunna ”hänga med” i utvecklingstempot. Exempel på vad staten – via styrningen av universitet och högskolor – kan göra är att öka antalet enstaka kurser, inte minst på tider som yrkesarbetande kan delta i. De har minskat dramatiskt de senaste åren. Universiteten har allt mer blivit producenter av utbildningsprogram medan antalet enstaka kurser nu är nere på ett minimum. Dessa enstaka kurser har tidigare utgjort en möjlighet för yrkesverksamma att komplettera eller uppdatera sin utbildning och därmed öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. En sådan förändring, att öka antalet enstaka kurser, kommer inte av sig själv utan måste iscensättas av politiken. Även Yrkeshögskolan skulle behöva ha riktiga enstaka kurser. Här finns många av de områden som nu är under stark utveckling. Nyckeln till hur små och medelstora företag ska klara digitaliseringen ligger till viss del i att YH får i uppdrag att slå sönder sin nuvarande, mer eller mindre rigida, programstruktur och istället öppna upp för att hålla enstaka kurser inom exempelvis digitaliseringens område.

Något som också vore intressant att titta på är det danska systemet med kompetensförsäkring. Det är en partsmodell som innebär att alla anställda som arbetat minst tre år kan komma i åtnjutande av utbildning med bibehållen lön. Extra intressant med den danska modellen är att kurserna som erbjuds är korta och koncisa – en vanlig tid är tre till fyra veckor. En modell som hämtar sin inspiration från den danska modellen skulle kunna vara ett sätt att möjliggöra för dem som vill läsa en kortare kurs på till exempel Yrkeshögskolan!

Amelie von Zweigbergk

Chef Industriell utveckling, Teknikföretagen
Ge högskolan ett tydligt omställningsuppdrag

För en nationalekonom är begreppet ”brist” lite knepigt. På en fungerande marknad anpassar sig priser så att utbud och efterfrågan balanserar. Brist kan bara uppstå som ett tillfälligt anpassningsfenomen eller för att prismekanismen är satt ur spel. Verkligheten är alltid mer komplicerad än den enkla skolboksmodellen, men vi kan ändå reflektera över vad ”kompetens- och arbetskraftsbrist” betyder i kommersiellt verksamma företag. Är det en ”brist”, eller har företagen orealistiska förväntningar om vilken kombination av utbildning, kompetens, erfarenhet och personliga egenskaper som kan attraheras till den kombination av arbetsuppgifter, lön, arbetsmiljö och utvecklingsmöjligheter som erbjuds?

”Om vi tror att människor kommer att arbeta högre upp i åldrarna, så kommer också det att skapa nya behov av utbildning efter den typiska studieåldern.”

Staten har ett stort ansvar för utbildning och kompetensförsörjning, men ansvaret delas av arbetsgivarna. Om det inte går att anställa en person med rätt kompetens är det inte självklart att ansvaret faller på det allmänna. Ibland måste företaget ansvara för att ge en anställd den utbildning som behövs.

När arbetsplatsspecifik kompetens inom många områden blir viktigare och där anställda inte är lätt utbytbara, så blir företagens ansvar större. Utvecklingsmöjligheter och god arbetsmiljö är medel i konkurrensen om arbetskraften. För många företag är detta påpekande att slå in öppna dörrar. För andra bör det vara en viktig tankeställare.

Med detta sagt så krävs statliga insatser. Amelie von Zweigbergk har identifierat några av de viktigaste.

Den stora gruppen nyanlända måste, så snabbt och effektivt det går, ges möjligheter att komma in på arbetsmarknaden och så långt det går utnyttja sin kompetens. Vi måste bättre urskilja dem som har starkt efterfrågad kompetens och snabbt se till att de får genomgå de kompletteringar som behövs. Många nyanlända riskerar annars att få jobb som de är överkvalificerade för.

TCO driver att högskolan ska få ett tydligt omställningsuppdrag. Om vi tror att människor kommer att arbeta högre upp i åldrarna, så kommer också det att skapa nya behov av utbildning efter den typiska studieåldern. Det behöver inte bara vara människor som måste utbilda sig för att de blivit arbetslösa eller för att deras kunskaper behöver kompletteras. För några år sedan undersökte TCO hur medlemmarna trivdes på jobbet. Det visade sig att de flesta trivs bra, men att många ändå vill byta jobb. Man vill inte byta bort ett jobb man inte trivs med utan man vill byta till ett jobb med nya uppgifter för att utvecklas i arbetslivet och som människa. Det nya arbetslivet ställer krav på staten och utbildningsväsendet, på den enskilde arbetstagaren, på parterna och inte minst på varje arbetsgivare som vill konkurrera om attraktiv arbetskraft.

Mikael Sandström

Chefsekonom TCO, ekonomie doktor
Dela den här sidan