Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

Debattduell: Har konflikträtten gått för långt?

Yonna Waltersson vs. Fredrik Segerfeldt

En del anser att fackförbundens rätt till stridsåtgärder är allt för långtgående. Samtidigt tycker andra att de är väl avvägda. Vi har frågat två debattörer om konflikträtten har gått för långt.

Dagens konfliktregler gynnar företagen

Sverige har en generös konflikträtt. Enligt somliga för generös. Då och då lyfts olika anledningar till varför den borde begränsas. Varför är desto svårare att förstå sig på. Den partsmodell vi har i Sverige har ju inneburit en låg konfliktnivå.

Under hela 2015 gick exempelvis bara 234 dagar förlorade som en följd av lovliga arbetsmarknadskonflikter. Inte sedan Medlingsinstitutet inrättades år 2000 har antalet strejker överstigit tjugo per år. Det borde vara skäl till jubel.

Men det är som att vissa direktörer och arbetsgivare inte kan hålla sig borta från den hägrande syltburken. En begränsad strejkrätt saluförs ofta utifrån att det borde införas en proportionalitetsprincip. En sådan skulle förstås drastiskt förändra styrkeförhållandena till arbetsgivarens fördel.

Den svenska modellen bygger på att båda sidor tar ansvar. Det har fungerat väl och Sverige har också en lägre konfliktnivå än länder som försökt begränsa strejkrätten med proportionalitetsprincip.

”Och ska det inte vara tillåtet att strejka vid ett mindre företag med usla villkor – för att konsekvensen där av en strejk potentiellt blir mycket större?”

Man kan sedan fråga sig vad det egentligen är som ska stå i proportionalitet. Handlar det om stridsåtgärdens omfattning? Det ger i så fall incitament för fackförbundet att gå in med så högt bud som möjligt eftersom alla eventuella stridsåtgärder om man inte blir överens blir olagliga.

Handlar det om skadeverkning? Hur hanterar man då en barnskötarstrejk som i praktiken blir en besparing för arbetsgivaren? Och ska det inte vara tillåtet att strejka vid ett mindre företag med usla villkor – för att konsekvensen där av en strejk potentiellt blir mycket större? Sammantaget är det bäddat för mer bråk och mindre ansvarstagande.

Ett annat argument som brukar lyftas är den globala konkurrensen som skulle göra företag sårbara för störningar på den svenska arbetsmarknaden. Nu kan man tycka att hela argumentationen är bakvänd. Den svenska modellen – med sin låga konfliktnivå – borde väl snarast ses som ett föredöme värt att sättas på export?

De verkliga skälen till att begränsa konflikträtten är förstås samma gamla tröttsamma önskan som vi hört genom historien: Att man inte vill dela med sig av rikedomskakan till arbetarna. Där man gärna när det egna välståndet, men låter de längre ner på stegen arbeta på otrygga anställningar med usla villkor.

Yonna Waltersson

Yonna Waltersson är chefredaktör för tidningen Arbetet.
Dagens konfliktregler är oproportionerliga

Först var Sverige fattigt, sedan kunde arbetarklassen kämpa sig till högre löner, och därför är Sverige ett rikt land. Så lyder den strejkromantiska myt som arbetarrörelsen byggt upp. Men det är just en myt. De anställdas löner utgör en lika stor andel av det som produceras idag som för 150 år sedan. Det är den kapitalistiskt ledda produktivitetsökningen som utgör skillnaden mellan då och nu. 

Frånvaron av positiva konsekvenser av konfliktreglerna innebär dock inte att det inte finns negativa sådana. Det är särskilt två sådana som sticker i ögonen: sympatistrejker och blockader mot företag utan fackligt anslutna. Varför ska några elektriker som inte är berörda kunna hota med att stänga ner en hel bransch för att några undersköterskor är i konflikt med sin arbetsgivare? Och varför ska ett fackförbund kunna sätta ett företag i blockad, även om de anställda varken är med i facket eller intresserad av något kollektivavtal? 

Inte minst i förhållande till utländska arbetstagare har det fackliga agerandet varit ogint. LO och dess förbund brukar försvara sig med att de bara vill ha ”justa villkor” och ”seriösa företag”. Men vem har gett en partipolitisk intresseorganisation monopol på dessa begrepp?

Regelverket kring konflikter på arbetsmarknaden är ett substitut till lagar och regler. Sverige har exempelvis ingen lagstadgad minimilön, utan det är meningen att fackförbunden ska spela den roll som myndigheter gör i andra länder.

”Varför ska några elektriker som inte är berörda kunna hota med att stänga ner en hel bransch för att några undersköterskor är i konflikt med sin arbetsgivare?”

Det mest besvärande med att staten outsourcat offentlig maktutövning till en organisation i civilsamhället – LO – är att denna organisation är en integrerad del i det politiska parti som styrt Sverige under merparten av de senaste 100 åren. I liberala demokratier med rättsstat har vi inte partipolitiska aktörer som utövar makt, utan att medborgarna kan utkräva ansvar av dem. 

Det var synd att de borgerliga partierna under åtta år gjorde så lite för att ta ifrån LO den makt som organisationen har fått i gåva av staten när den styrdes av syskonen i Socialdemokraterna. Nästa gång är det dags att ta tjuren vid hornen.

Fredrik Segerfeldt

Fredrik Segerfeldt är författare och liberal debattör.
Dela den här sidan