Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

Debattduell: Behövs en ny modell för lönebildningen?

Lars Calmfors vs. Mats Kinnwall

Ska den konkurrensutsatta sektorns villkor även i framtiden styra lönebildningen eller bör större hänsyn tas till utvecklingen på hemmamarknaderna? Vi bad två av Sveriges ledande ekonomer – Lars Calmfors och Mats Kinnwall – att debattera industrinormens betydelse och framtid.

Skapar industrins märke arbetskraftsbrist?

Under åren 1974-97 genererade höga löneökningar upprepade makroekonomiska störningar. Dessa innebar att den internationellt konkurrensutsatta sektorn blev alltför liten och att vi hade stora underskott i bytesbalansen fram till början av 1990-talet. Industrimärket tillkom för att hålla tillbaka löneökningarna. Men frågan är hur ändamålsenligt systemet är under de ändrade förhållanden som kan väntas framöver.

Det mesta talar för att arbetskraftsefterfrågan på sikt utvecklas starkare i mer hemmamarknadsinriktade sektorer (många privata tjänstesektorer, byggsektor och offentlig sektor) än i internationellt mer konkurrensutsatta sektorer som industrin. Det beror på att inhemsk efterfrågan kan antas öka mer än exportefterfrågan. En åldrande befolkning kommer att spara mindre och därför öka sin privata konsumtion. Det finns stora uppdämda behov av investeringar, särskilt i bostäder. Även efterfrågan på offentligt finansierade välfärdstjänster kan väntas öka när befolkningen blir äldre. Samtidigt innebär förmodligen lägre tillväxt i världsekonomin att exporten ökar långsammare än tidigare.

Ett lågt industrimärke kan i den skisserade situationen fungera väl. Men det förutsätter ett tillräckligt arbetskraftsutbud för att möta de mer hemmamarknadsinriktade sektorernas ökade arbetskraftsefterfrågan. Då kan dessa sektorer expandera utan att de mer internationellt konkurrensutsatta sektorerna behöver krympa. Det kräver sannolikt en mycket framgångsrik etablering av utrikes födda på arbetsmarknaden, så att deras potentiella utbud omvandlas till ett faktiskt utbud.

Med ett otillräckligt arbetskraftsutbud kan de hemmamarknadsinriktade delarna av ekonomin bara växa om den internationellt konkurrensutsatta sektorn blir mindre. I en marknadsekonomi sker det genom högre löneökningar än vad som är förenligt med en oförändrad storlek på den senare sektorn. Ett industrimärke som inte tillåter det utgör en priskontroll som sätter marknadsmekanismerna ur spel. I ett sådant läge bör avtalssystemet reformeras så att märkessättningen tar större hänsyn till andra sektorer än idag.

”Många partsföreträdare tycks glömma bort att en central uppgift för lönebildningen är att bidra till en samhällsekonomiskt effektiv fördelning av arbetskraften”

Många partsföreträdare tycks glömma bort att en central uppgift för lönebildningen är att bidra till en samhällsekonomiskt effektiv fördelning av arbetskraften, så att den används där dess produktion värderas högst. Det kan förstås innebära även omallokering till offentlig sektor om den politiska majoriteten är villig att betala för det genom högre skatter.

Ett vanligt argument är att industrimärket behövs för att säkerställa en stor exportsektor därför att ”vi inte kan leva på att sälja saker till varandra”. Det kan vi förstås. Men det är inte smart, eftersom vår levnadsstandard blir vida högre om vi också kan importera. Det kräver i sin tur att vi exporterar. Men det betyder inte att exportsektorn måste vara så stor att bytesbalansen har ett överskott på sex procent av BNP som idag och vi därför bygger upp fordringar på omvärlden i hög takt.

Det behövs en konstruktiv diskussion om avtalsmodellen. Om förutsättningarna ändras men man ”lägger locket på”, är risken stor för växande spänningar som till slut kan skapa just det kaos i lönebildningen som industrimärket är tänkt att förhindra.

Lars Calmfors

Ordförande i Arbetsmarknadsekonomiska rådet, forskare på IFN och professor emeritus vid Stockholms universitet
Stark konkurrensutsatt sektor garant för välfärd

Industriavtalet har fungerat väl i snart 20 år och levererat en god reallöneutveckling. Inte mycket tyder på att underliggande krafter kommer att trycka tillbaka den konkurrensutsatta sektorn till fördel övriga sektorer i samhället i den riktning som Lars Calmfors förutser. En lönebildning som inte baseras på den konkurrensutsatta sektorns villkor riskerar istället att minska den svenska ekonomins tillväxtkraft samtidigt som den bådar för minskande resurser i kommunal sektor eller stigande skattetryck.

Under de senaste femtio åren – eller så långt tillbaka det finns tillförlitlig data –  har såväl utrikeshandeln som tjänstesektorn ökat sina andelar av ekonomin, både globalt och i Sverige. Globaliseringen har gått hand i hand med en ökande tjänstesektor. Det finns ingenting i den historiska utvecklingen som ger stöd för att en växande tjänstesektor skulle innebära en krympande konkurrensutsatt sektor ­– tvärtom. Visserligen har en del oroande protektionistiska moln tornat upp sig på himlen på sistone men bästa gissningen är att globaliseringen fortsätter med växande utrikeshandel som andel av ekonomin.

Digitaliseringen möjliggör också att allt fler varor och tjänster kan handlas över gränserna. Inget tyder heller på att den teknologiska utvecklingen kommer att upphöra på detta område. Vi vet också att den svenska tjänstesektorn blir alltmer konkurrensutsatt. Den svenska tjänstesektorn möter en stark efterfrågan både från utlandet och exportindustrin och har genererat tusentals nya jobb efter finanskrisen. Också byggsektorn är numera starkt konkurrensutsatt med tanke på det stora inflödet av arbetskraft från Polen och de baltiska länderna under senare år.

Lars Calmfors hävdar att efterfrågan på välfärdstjänster kommer att öka relativt andra sektorer och den konkurrensutsatta sektorn måste därför pressas tillbaka, såvida inte välfärden kan förses med resurser via kraftigt ökande arbetsutbud. Detta kräver i sin tur högre löneökningar i välfärdssektorn än i den konkurrensutsatta sektorn. Att hänvisa till en underliggande ökning av efterfrågan på välfärdstjänster som skäl för att låta den skattefinansierade sektorn öka sin andel av ekonomin är inte ett hållbart argument. Välfärdssektorn är ingen marknad där priser speglar sambandet mellan värdering och kostnad. Det är självklart att efterfrågan på välfärdstjänster är hög och ökar i snabb takt med tanke på att administrativt satta avgifter långt ifrån speglar marginalkostnaderna för produktionen.

”Goda förutsättningar för en stor och livskraftig konkurrensutsatt sektor är bästa garanten för hög inkomst per capita.”

Argumentet för att en stor konkurrensutsatt sektor är till gagn för samhällsekonomin är inte att Sverige ska bygga stora bytesbalansöverskott. Argumentet är i stället att den konkurrensutsatta sektorn är den mest produktiva delen av ekonomin. Goda förutsättningar för en stor och livskraftig konkurrensutsatt sektor är bästa garanten för hög inkomst per capita. Det är också den bästa garanten för god tillgång till högkvalitativa välfärdstjänster eftersom sysselsättningen i näringslivet är kommunsektorns dominerade inkomstkälla.

En förändring av lönebildningen i den riktning som Lars Calmfors förespråkar, där den skattefinansierade sektorn blir delvis löneledande, skulle innebära kostnadsökningar för kommunsektorn, minskande privat sysselsättning och lägre skatteintäkter med åtföljande krav på antingen nedskärningar av offentlig service eller skattehöjningar.

Mats Kinnwall

Chefekonom Industriarbetsgivarna
Dela den här sidan