Arbetsmarknadsnytt

Nyheter
Bloggar
Snabbfakta
Vad kostar din lön?

På fri hand

 Thomas
 Gür

08:53 2016 06 20

Bra att märket höll trots SAS-strejken

Kulmen på årets avtalsrörelse hittills var givetvis pilotstrejken på SAS. Det har redan skrivits några miljoner tecken text om alla absurda element i den, inte minst i ljuset av SAS dåliga ekonomi och renommé, som strejken inte direkt precis medverka till att bättra på, om man säger så.

Men viktigast av allt med strejken, i all sin märkvärdighet, var att den blev ett test på Industriavtalets principer om det så kallade märket.

Obeaktat de olika sidornas beskrivning av kraven i konflikten var ändå en sak klar – det lönehöjningskrav som framfördes från arbetstagarsidan låg nästan 60 procent högre än märket – 3,5 procent i jämförelse med 2,2 procent.

När konflikten var över och ett ettårigt avtal hade slutits, låg överenskommelsen likväl på märkets 2,2 procent. Märket hölls sålunda.

Därmed gick också förre Metallordföranden Göran Johnssons önskemål i uppfyllelse så som han uttryckte det i en krönika här på Arbetsmarknadsnytt i mars med rubriken: ”Därför får inte Industriavtalet falla”.

Johnssons förklaring om betydelsen av principerna bakom Industriavtalet och märket var en av de bättre av sitt slag och förtjänar att lyftas fram ånyo:

”Varför ska industrin normera lönekostnadsökningarna?
Svaret är att den internationellt konkurrensutsatta industrin finns på en global marknad.
Ökar industrin sina kostnader mer än vad kostnaderna gör i de viktigaste konkurrentländerna så resulterar detta i arbetslöshet och i kapitalflykt från Sverige.
Jobben i industrin blir färre och alla drabbas – också de som jobbar i branscher utanför den direkta industrin.
Hela samhällsekonomin blir förlorare och alla som bor i vårt land kommer att få känna av konsekvenserna.”

Nu förlorade ändå också samhällsekonomin på SAS-strejken, och med 100 000 resenärer som direkt drabbades av konflikten, fick väldigt många också känna av konsekvenserna.

Ändå avslutades konflikten med att märket och dess principer kunde hållas. Det var trots allt en framgång. Ty skadorna på svensk ekonomi och avtalsrörelse framöver hade blivit så mycket värre annars.

13:42 2016 05 20

Alternativen för fackföreningsrörelsen

Nyligen skrev Jan Edling, samhällsanalytiker, tidigare på LO och Vinnova, en längre och utredande text i Tidskiften Kvartal om välfärdsstaten och försörjningskvoten. Alltså relationen mellan de som arbetar för att skapa det välstånd som alla skall leva av och de som inte deltar i produktionen – barnen, de äldre och de som inte deltar i produktionen på grund sjukdom eller funktionsnedsättning, men också de som inte efterfrågas eller som kan uppbära så höga bidrag att de inte tycker sig behöva arbeta.

Ju lägre en sådan kvot är, desto färre är det som arbetar och skapar detta välstånd. När det kommer till hur försörjningskvoten skall utvecklas finns det ett antal kritiska faktorer, varav, som Edling framhåller, integrationspolitiken är den mest kritiska punkten. Men frågan gäller långt fler än de nyanlända. Medan arbetslösheten nu sjunker för svenskfödda fortsätter den att stiga för utrikes födda.

Samtidigt finns ett stort behov av arbetskraft inom ett stort antal sektorer i samhället. Arbetskraft som rationaliserats bort, och då inte på grund av automatisering, digitalisering eller att de flyttat utomlands. En grundläggande anledning för att det behovet inte kan uppfyllas är att många okvalificerade arbetsmoment är så dyra få utfört, eftersom avtalsenliga lägstalöner och ingångslöner är alldeles för höga.

Det har istället lett till att många kvalificerade yrkesgrupper måste samtidigt utföra både mycket kvalificerade arbeten och samtidigt utföra okvalificerade sådana. En plåtslagare måste till exempel både lossa och bära upp den plåt han skall använda, som att bearbeta den.

Edling framhåller att i kommuner och landsting har det lett till att yrkesgrupper som undersköterskor, sjuksköterskor, socialarbetare, kuratorer med flera går på knäna med en stegrande sjukfrånvaro som följd. Samtidigt skulle också stora delar av den offentliga sektorn må bra av att fler händer deltog i verksamheten.

Jan Edling föreslår inrättandet av praktikplatser kombinerat med utbildning. Man kan ha synpunkter på verkansgraden kring just det förslaget. Men mer relevant i det här sammanhanget är att Edling också betonar att arbetsmarknadens parter måste träffa avtal om lön och andra arbetsvillkor och att de ”fackliga organisationerna måste se detta som en investering i framtiden”.

Indirekt förstår man att det här handlar om lägre ingångslöner och också andra anställningsvillkor än fallet nu. Edling skriver i en central passus, vilken ger täckning för den tolkningen:

”Att misslyckas kommer att leda till sämre välfärd. För facket, som i dag ser praktikplatser som ett hot mot de lägst avlönade medlemsgrupperna, är alternativet att i framtiden konkurrera med stora grupper oorganiserade arbetare som är beredda att ta strid om den långsiktiga löneutvecklingen på hela arbetsmarknaden.”

Med väsentligare är det alternativ som Edling målar upp. Om inte svensk fackföreningsrörelse är beredd att gå med på att finna vägar som möjliggör inträden i arbetsmarknaden, är alternativet inte att allt fortsätter som förr. Utan risken är att ”konkurrera med stor grupper oorganiserade arbetare som är beredda att ta strid om den långsiktiga löneutvecklingen på hela arbetsmarknaden”.

Från ett fackligt perspektiv kan det inte vara annat än ett skrämmande scenario, inte minst i beaktande av hur många fler människor på arbetsmarknaden som det kommer att handla om under de kommande åren. Att söka bevara det nuvarande systemet som utesluter så många, innebär att ge sig i en fördröjningsstrid med nederlaget som oundviklig utgång.

Frågan är om svensk fackföreningsrörelse, främst LO, förmår att tänka långsiktigt. Det faktum att Jan Edling, som ju förmår att se framåt, inte har kunnat vara kvar på LO bådar inte gott. Men kanske finns det ändå andra som förmår att se längre fram än till nästa avtalsförhandling.

08:24 2016 05 02

Saknas: Diskussion om arbetsmarknadens framtid

När man ser på avtalsrörelsen 2016 slår det mig hur litet frågorna om arbetsmarknadens framtid har kommit att diskuteras i den, framför allt från fackföreningssidan. Det gjordes några sådana försök initialt från företagen och näringslivsorganisationerna, men de föll på hälleberget.

Det är givetvis inte förvånande att det blev så. Förhandlingsmodellen kring kollektivavtalen är i första hand konstruerad för att diskutera avtalens konkreta innehåll, omfattning och villkor. Inte att initiera eller handla om en ”meta-diskussion” angående den omvärld och de yttre omständigheter, så som arbetsmarknadens framtid eller företagandets övergripande villkor, under vilka dessa avtal tillkommer.

Samtidigt är det ofrånkomligt, och det vet givetvis parterna om, att kollektivavtalens villkor är kopplade till omständigheterna i denna omvärld. Mer därtill så påverkar avtalens villkor också dessa yttre omständigheter – direkt vad gäller företagens framtida existens och, långsiktigt, just arbetsmarknadens framtid.

Ännu viktigare i det konkreta svenska fallet är den direkta koppling som finns mellan partipolitiken och viktiga delar av den svenska fackföreningsrörelsen. Jag syftar här givetvis på de organiska banden mellan socialdemokratin och LO – vars ordförande ju alltid är inkvoterad till det partiets verkställande utskott och kommer på tredje plats i den partiinterna hierarkin. Ett parti som dessutom är i regerinsställning.

Tillkommer dessutom att svensk arbetsmarknad befinner sig inför en av sina allvarligaste utmaningar framöver när det gäller att få de som är i utanförskap, ungdomar och nyanlända i sysselsättning. Inte minst i beaktande av den låga utbildningsnivån överlag vad gäller de nyanlända.

I det perspektivet vore det inte mer än på sin plats att även fackföreningsrörelsen förmådde att se bortom de snäva ramar för en arbetsmarknadspolitisk debatt och diskussion som självaförhandlingarna om kollektivavtalen sätter.

Det kräver i sin tur ett ordentligt politiskt ledarskap. På kartpapperet ser det nog så bra ut för att socialdemokratin ska kunna utöva ett sådant ledarskap. En partiordförande och statsminister som kommer från fackföreningsrörelsen och en fackföreningsledare som har en ledande position i partiet.

Men än så länge och dessvärre har kartan inte stämt överens med verkligheten.

Thomas Gür

Thomas Gür

Thomas Gür är företagare och samhällsdebattör. På arbetsmarknaden vill han gärna se mer arbete och mer marknad.